Kvällen närmar sig natt och valresultaten strömmar in. Det är eufori i luften. Hela dagen har haft en speciell energi. Glädje och hopp hos presidentkandidatens anhängare. När det är bekräftat att han har vunnit exploderar valvakan. Armar i luften och glädjeskrik. Många gråter av lycka. Det känns som om precis alllting är möjligt nu. Jag kommer aldrig att glömma den där kvällen i Grant Park i Chicago 2008 när Barack Obama intog scenen som USAs nästa president.
"What are the numbers?" skriker en medelålders man i basebollkeps till mig och reportern. Han menar rösträkningen i några av de viktiga vågmästarstaterna men vi ska snart gå live i VGTVs valvake-sändning och har inte tid att prata med honom. “Why don’t you report the real numbers” skriker han åt oss. “You are all the same, liberal media. You are lying!” fortsätter han in en aggressiv ton.
Det är den 8 november, 2016 och jag samt VGs USA-korrespondent Marianne Vikås står på Sjätte avenyn på Manhattan, utanför det Hilton-hotell där Donald Trump har sin valvaka. Eftersom vi, liksom väldigt många andra, inte har fått pressackrediteringar till Trumps relativt lilla valvaka så har vi valt att stå utanför. VG har flera team på olika platser och huvudfokus är att lämna liverapporter till TV-sändningen. Ju längre kvällen lider ju fler Donald Trump-supportrar samlas där vi står vilket fungerar bra som bakgrund samt intervjuobjekt för oss. Flera av de vi intervjuar frågar om vi är från kanal 7. De är tydligen inte populära bland Trump-supportarna och hade vi varit från den kanalen hade de inte låtit sig intervjuas säger de. När Trump vinner Florida utbryter stort jubel men annars är stämningen märkligt offerkoftig och tidvis agressiv. Det stora jublet när segern väl är klar uteblir i stort sett då många av hans supportar runt den tidpunkten är involverade i ett högljutt och intensivt gräl med ett par Hillary-supportar som råkat gå förbi och smockan hänger i luften (den blir dock aldrig utdelad).
Den 21 juli, 2015 bevakade jag mitt första valmötet med Donald Trump tillsammans med VGs reporter Brynjar Skjærli. Det var i South Carolina och efteråt publicerade jag en bild på mitt Instagram-konto med texten “USAs nästa president?” “Inte en jävla chans att han blir president” var en av kommentarerna som lämnades till bilden. Och det var ju så de flesta tänkte. Inklusive politiska experter här i USA samt etablissamanget i det republikanska partiet. Men om ett par månader är han just det, president i USA och tanken svindlar för många.
Det kom att bli ytterligare 20 stycken valmöten med Donald Trump som jag fotograferade för VG fram till presidentvalet pluss en handfull debatter och partikonventet i Cleveland. Det sista valmötet jag fotograferade var i Hershey, Pennsylvania fyra dagar före valet. Kön ringlade många hundra meter utanför arenan och bland de T-shirts som såldes utanför verkade en med trycket CNN Sucks var en av de populäraste. På nästan alla valmöten jag har varit på med Donald Trump har han halvägs in i sitt tal pekat på oss i mediaområdet (oftast bakom eller mitt i publiken) och sedan angripit oss verbalt med formuleringar som “Look at them, this is the most dishonest group of people I have ever seen” och kallat oss lögnare och mycket mycket annat mindre positivt varpå nästan samtliga av hans anhängare vänt sig mot oss och buat och skrikit glåpord mot oss. Men det märkliga är att nästan alla av de Trump-supportar som vi bett om att intervjua före och efter valmötena inte har haft något emot att låta sig intervjuas. Och det ska sägas att trots den stundtals otrevliga stämningen har jag aldrig känt mig fysiskt hotad på Trumps valmöten.
Bilden är tagen fyra dagar innan presidentvalet, utanför arenan i Hershey, Pennsylvania där Donald Trump snart ska hålla ett valmöte under vilket publiken tidvis skanderade just orden "CNN Sucks".
August, 2015: Jag fotograferar Donald Trump under ett valmöte i Derry, New Hampshire. Foto: Marianne Vikås
Under premiärvalen, från februari till april, var det nästan helt omöjligt för utländsk media att få ackrediteringar till Trumps valmöten, för stort tryck från media sade hans kampanj (innan och efter gick det relativt lätt att få ackreditering, med untantag för valvakan). Under den här perioden gick jag flera gånger in som publik och tog bara med mig en kamera med en 24-70 zoom på:
Det är den 22 februari, 2016 och jag står mitt i publiken under ett Trump-valmöte i Las Vegas. Det är en märklig känsla att stå där på golvet framför scenen i en mellanstor arena på ett kasino i Las Vegas utkant. Jag känner att jag får mer av Trump-supportrarnas perspektiv. Det är också lite befriande att bara ha en kamera och ett objektiv och att inte vara begränsad till den inhägnaden som utgör mediaområdet.
Liksom på många andra av Trumps valmöten är det även här en del demonstranter som avbryter talet och då blir utkastade. Precis framför mig står en man som helt plötsligt höjer rösten och säger lite halvhögt “vad är ditt alternativ?” när Trump pratar om att avskaffa den allmänna sjukförsäkring som Obama har infört. Knappast en våldsam protest men tillräckligt för att Trump-supportarna runtomkring oss ska börja peka på honom för att tillkalla vakternas uppmärksamhet så att de kan kasta ut honom (detta var något som skedde med jämna mellanrum när Trump talade). Jag tar instinktivt ett par steg tillbaka så att de inte ska ta mig av misstag och jag väntar med att ta bilder eftersom jag tror att de kommer att gå mot mig då jag har en utgång bakom mig. Jag vill inte heller avslöja mig som den undercover pressfotograf jag är genom att börja ta alltför många bilder. Men de går åt andra hållet och jag missar bilden. Det var som om jag hade ägnat mig åt någon slags självcensur så att jag inte skulle bli utkastad och det kändes inte bra.
Det pardoxala med Donald Trump är att han klagar så mycket på media samtidigt som han är den presidentkandidaten som varit mest tillgänglig för media. Väldigt ofta har han kommit ut i pressrummet efter debatterna under primärvalen för att låta sig intervjuas. Det brukar aldrig de kandidaterna som ligger i topp i oppinionsundersökningarna göra, de skickar ut sina talesmän och kvinnor istället. Ännu mer överraskande var att han kom ut och pratade med media efter den första presidentdebatten mot Hillary Clinton på Hofstra Universitet strax utanför New York City. Det tror jag aldrig har skett tidigare. Dessutom har han haft fler presskonferenser än de andra kandidaterna och otaliga var de gånger han ringde in till CNN i direktsändning för att lämna sin version av sakernas tillstånd. Och mer ofta än inte så är han citerad i diverse artiklar i till exempel New York Times efter att reportern fått tag på honom i telefon (anmärkningsvärt då CNN och New York Times är de nyhetsorganisationer som han attackerar hårdast och oftast).
December 2015: Donald Trump pratar med media i pressrummet efter en av republikanernas primärvalsdebatter i Las Vegas. Traditionellt så brukar de ledande kandidaterna inte komma ut och prata med media efter debatterna men Trump gjorde ofta det, till och med efter en av de tre presidentdebatterna mot Hillary Clinton. Något som normalt aldrig sker.
Kanske tyder det på att hans ”mediahat” är ett spel för galleriet (läs: hans supportar som är mycket skeptiska till etablissemanget), men samtidigt har han ju faktiskt gått ut och sagt att han vill begränsa medias frihet i USA. I ett möte strax efter valet med TV-chefer och några av de mest kända TV-ankarna så skällde han tydligen ut dem fullständigt (NY Post skriver om det här). Under samma möte klagade han dessutom över att media använder bilder där hans dubbelhaka syns (läs mer här). Knappast ett betende man förväntar sig från en blivande president i USA.
Det är fem dagar kvar till presidentvalet och vi väntar på Trump i en arena i Concord, North Carolina. Det finns läktare även bakom scenen och jag har i god tid tagit mig ut från media-inhängnaden för att, åtminstone i början av valmötet, vara där istället så att jag kan få en annorlunda vinkel på bilderna. Det blir tråkigt i längden med bara bilder rakt framifrån i talarstolen och jag har under de senaste valmötena märkt att det inte är förrän den sista timmen innan talet som de sätter “vakter” vid mediaområdets utgångar (media får inte lämna området under talet) så jag tar mig upp till hans supportar bakom scenen i god tid. Jag får bra bilder av Trump när han kommer in på en lång walkway till scenen och jag är där bakom scenen säkert 20 minuter innan en av Trumps kampanj-medarbetare upptäcker mig och hänvisar mig tillbaka till media området. Men innan det tar jag också bilder av några Trump-supportrar och efteråt lägger en av dem, en äldre kvinna, sin hand på min arm och ser mig rakt in ögonen med en nästan uppgiven blick samtidgt som hon med varsam röst säger “Jag är inte rasist. Snälla, säg det till dem i Europa, vi är inte alla rasister”. Jag tror henne.
Donald Trump håller ett tal i Miami Florida sex dagar innan presidentvalet. De fotografer som tillhör "traveling press" (de som reser med kandidaten) får komma upp på scenen under några minuter i slutet av talet. De fotograferna, som nästan uteslutande jobbar för de stora amerikanska mediaorganisationerna, får alltid bättre access än de andra fotograferna på plats. Men deras arbetsgivare betalar också ganska mycket pengar för att ha dem med på det specialchartrade flygplanet som gör det möjligt att vara på alla valmöten (för oss som flyger reguljärt är det svårt att hinna med mer än ett möte per dag, speciellt de sista veckorna då kandidaterna har fyra fem valmöten per dag i olika delstater.
Många av Trumps supportrar känner sig förbisedda och bortglömda av den så kallade eliten. Media får ofta kritik för att inte ha lyssnat till dem och det ligger uppenbarligen en del sanning i det men många har trots allt gjort det, inklusive vi på VG. Jag vet inte hur många Trump-supportrar vi har intervjuat och det ska sägas, väldigt många av dem är hårt arbetande människor som har det kämpigt ekonomiskt och jag tror man gör ett stort misstag om man avfärdar dem alla som rasistiska hillbillies. De finns där också såklart men med all säkerhet är de en minoritet av de nära 63 miljoner männsikor som röstade på Donald Trump. Många av de vi intervjuade hade problem med vissa av de saker Trump sade och var lite skeptiska till honom men de såg det som en röst för förändring. En proteströst mot Washington DC och ”business as usually”. Det återstår att se om det blir så mycket förändring (detta var det femte presidentvalet jag har bevakat och alla kandidater, inklusive George W Bush, har sagt att de ska förändra Washington). En del av Trumps väljare verkade dessutom inte själva tro att han kunde vinna. En industriarbetare vi intervjuade i Ohio två dagar efter valet sa till oss: "När jag vaknade morgonen efter valet och såg att han vunnit tänkte jag, vad har vi gjort? Nu är det bara att hålla tummarna för att det går bra".
Klockan är tre på natten när Donald Trump håller sitt segertal inne på Hilton-hotellet och samtidigt går vi ner mot Times Square. I en bar med stora fönster ser jag långa ansikten med tomma ögon stirra upp mot en TV. Times Square har tidigare på kvällen varit ganska fullt med folk som följt rösträkningen på storbildsskärmar där men nu är inte många kvar och de som fortfarande är där ser chockade ut. Stämningen är precis motsatt mot den där kvällen i Chicago för åtta år sedan. Från flera megastorbildskärmar stirrar Donald Trump ned på mig och texten säger 45th President. Det känns overkligt.
Times Square klockan tre på valnatten, strax efter att Donald Trump höll sitt segertal på Hilton några kvarter därifrån.
Jag går ned till 42nd Street och tar en taxi hem genom en folktom stad. Trött och lite omtumlad. Efter över ett års valbevakning känns det som att ha slutfört ett långt projekt. Som en mållinje som korsats. Men för media i stort är det antagligen nu det hårda jobbet verkligen börjar. Med en president som verkar vara väldigt fokuserad på att utmana journalistikens plats i den amerikanska demokrtatin så är det upp till mediaföretagen och journalisterna att streta emot, att vara obekväma och att fortsätta att granska makten vad än den som råkar vara president för tillfället tycker.