Vinden i ansiktet. Den blå himlen och den vita snön. Farten. Koncentrationen. Friheten. Naturen. Matchen mellan dig och fjället. Eller när det är som bäst, symbiosen. Du tänker inte på jobben du ska göra nästa vecka. Du tänker inte på deklarationen som snart måste lämnas in. Det är här och nu. Etthundra procent koncentration är ett måste. Ett misstag och du faller.
Förväntan på morgonen när man tar första liften upp på berget. Förmiddagens lite hårdare och välpreprerade backar. Och lunch sen i backen. Folk staplar omkring i sina otympliga pjäxor och uppknäppta skidjackor med stora leenden mitt i sina solbrända ansikten. Redo för en paus. Kanske en gulasch eller en spaghetti bolognese på uteserveringen på toppen. Kanske till och med en kall öl. Men bara en. För vi har eftermiddagens åkning framför oss och du behöver kontrollen över varenda muskel. Lite mjukare och moddigare snö men eftermiddagarna har också sin charm med värmande sol och lite lojare stämning. Och känslan sen efter dagens sista åk när du knäpper upp pjäxorna och det känns som att du svävar när med vanliga, mycket lättare, skor. Och i kroppen känns varenda sväng du gjort under dagen. En härlig utmattnings-känsla. Sen väntar kanske en after ski, eller en stund i jaccuzzin eller bara lite lugn samvaro i stugan innan middagen.
Jag älskar allt detta.
Northstar, Kalifornien
Jag och min fru Roseann tillbringade påsken i fantastiskt vackra Lake Tahoe-området i norra California tillsammans med hennes familj. Det finns många fina alpin-anläggningar i området inklusive Squaw Valley där OS arrangerades 1960 och där vi åkte en av dagarna. Det var en bra helg på alla sätt och vis. Det var också en helg som påminde mig om hur mycket jag älskar att åka utför. Och hur mycket jag saknar det. Sedan jag flyttade till USA har det bara blivit någon sporadisk dag av skidåkning här och där, nästan alltid i samband med reportageresor. Visserligen på några av världens bästa skidorter som till exempel Vail, Aspen, Park City, Jackson Hole och Telluride men inte ens varje vinter. Snarare varannan. När jag bodde i Sverige åkte jag oftare skidor och som så många andra där så började jag tidigt. Och när jag sitter i liften i Squaw Valley så kommer minnena tillbaka.
Företaget morfar jobbade för hade en stuga i Fjällnäs, nära den norska gränsen i Härjedalen. Vi var där flera vintrar med mormor Marianne och morfar Kåge när jag och min bror Johnny var små. Då var det längskidor som gällde. Dagsturer till toppen av fjället och varm choklad, limpmackor och appelsiner vid någon lappkåta sedan.
Till vänster är min morfar och mormor, Kåge och Marianne, i svenska fjällen någon gång på 50-talet och till höger är jag och Roseann i Squaw Valley för en vecka sedan. Konstaterar att det var mer stil förr.
I mitten av 70-talet svängde Ingemar Stenmark rakt in i var svensk familjs vardagsrum med sin fantastiska elegans och vi såg med förundran och stolthet hur han utklassade hela världseliten. När Stenmark tävlade då stannade Sverige. Så var det bara. Jag gick i låg- och mellanstadiet i Backluraskolan i en av Stockholms västra förorter och där rullades TV:n, som normalt bara användes någon enstaka gång då klassen skulle se utbildningsradions skol-TV, in i klassrummet där flera olika klasser samlats för att se Ingemars första åk. Och ett par timmar senare upprepades det hela för att se hans andra åk. Och så var det nog i de flesta skolor och på många arbetsplatser runt om i landet. Ganska otroligt egentligen när man tänker tillbaka på det.
Och inte bara tittade hela Sverige på Stenmark när han tävlade, hela Sverige började också att åka slalom. I Fjällnäs fanns (så vitt jag minns) inga slalomanläggningar så mormor och morfar bokade in en vecka på Köja Fjällhotell i Edsåsdalen. Det var ett fint litet hotell med gamla anor. Backarna var långt ifrån vad man kunde finna på andra sidan Renfjället där Åre ligger men perfekt för en familj med nybörjare. Jag minns ännu mitt första åk, vi tog bygelliften upp och jag bara började åka rakt ner för backen på mina hyrda slalomskidor. Det gick fortare och fortare och jag kom på att jag inte visste hur man stannar. Fick för några ögonblick lite panik men löste det genom att bara sätta mig ner. Sen tog vi skidlektioner och blev sakta men säkert bättre och bättre.
Jag (till höger) och min lillebror Johnny i Fjällnäs i början av 70-talet, innan vi hade börjat åka slalom.
Vi kom att återvända många gånger till Köja. Alltid vecka 12 och alltid samma rum. Även efter att vi kanske hade vuxit ifrån backarna. Det gick alltid att, hållandes ett rep bakom en slags bandvagn, tolka upp till Renfjället där de också hade en lift och backarna var lite längre och brantare. Och i bland tog vi bilen och körde till Åre eller Trillevallen över dagen. Det var en fantastik tid. I restaurangen var det dans (och ibland kvastdans) på kvällarna med en gammal vithårig man som hette Sören vid pianot. Vi sprang väl upp dit ibland för att kolla vad de vuxna höll på med men mest var jag och min bror nere i spelrummet där dåtidens spelmaskiner med tetris, space invaders och ett gammalt flipperspel pockade på vår uppmärksamhet.
Vi fick också vänner för livet. Jag tror att det var andra året vi var där, då slog sig ett par i ungefär samma ålder som mormor och morfar ner vid vårt bord (middagarna var enligt pensionat-modellen med fast meny och ofta delade bord). Åke och Engla hette de. Det var torsdag och ärtsoppa med pannkakor stod på meny. Åke frågade min morfar lite försynt, vi ska väl ha punch till ärtsoppan va? Självklart svarade morfar och de blev vänner för livet. De visade sig att de också bodde i Farsta-området och att Åke, liksom min morfar, hade en viss förkärlek för roliga historier, gärna fräckisar. Nästa år kom även Åkes bror Arne (frisör i Farsta Centrum under många år) och hans fru Sonja samt deras barnbarn Martin. Vi blev alla väldigt goda vänner och vi fortsatte att alla att resa samma vecka till Köja varje år många år framöver och umgicks även hemma i Farsta där de alla bodde.
Morfar under en Ski Star-tävling i Edsåsdalen 1979.
På högstadiet blev det av skolan arrangerade bussresor till Alperna. Vad gjorde väl 36 timmar i en skumpande buss när det på andra änden väntade de högsta bergen med de bästa backarna vi någonsin hade upplevt. Och hela den där Österrikiska bergsby-kulturen som är så charmerande. Kringliga vägar genom pittoreska små stadskärnor. Med små pensionat som hade de tjockaste och skönaste duntäcken jag någonsin hade sovit under. Och visst blev jag liksom många andra full för första gången någonsin i Österrike för där fanns det ingen åldersgräns för att dricka alkohol men det var verkligen skidåkningen som drog mest. Att stå där på toppen av berget en förmiddag i den tunna luften med alpernas taggiga vit/svarta spetsar i alla riktningar så långt ögat kan nå, mot en klarblå himmel och en gnistrande sol, inte mycket slår det. Inte ens 80-procentig Stroh-rom. Vi fortsatte att på egen hand åka bussresor till alperna många år efter skolan (och vissa av oss har aldrig slutat med årliga skidresor till alperna, men varför åker du inte buss ner längre Jocke?). Under några år hade jag och min bror minst tre skidveckor per år. Edsåsdalen, Alperna och till Idre med Mamma, Owe och småsyskonen. Den resan var alltid i början av januari. Bra priser på stughyra men väldigt väldigt kallt. Fördelen var inte så mycket folk i backen och väldigt bra snö. Men många värmepasuer blev det.
Sedan gick vi med i Farsta slalomklubb också. Sena träningarna på vardagskvällar i Farstanäsets lilla backe var ändå att föredra mot helgerna då 20 minuter i den långa liftkön inte riktigt vägdes upp av de (max) 20 sekunder det tog att ta sig ned. Men många fina minnen därifrån också.
Jag prenumererade på magasinet Åka Skidor och drömde om att bli ski bum och/eller skidfotograf när jag såg coola bilder på skidåkare med lössnö upp till armhålorna på exotiska platser som till exempel Aspen, Colorado. Jag tänkte att jag skulle åka runt hela vintrarna i Alperna och ta skidbilder och leva så billigt som möjligt och sälja dem till skidmagasin och via bildbyråer. Det blev aldrig så. Livet ville annat och det känns inte som att jag har någon anledning att klaga.
Men min kärlek till skidåkningen har inte försvunnit visade det sig under ett par underbara dagar i Sierra Nevada-massivet i norra Kalifornien för en vecka sedan. Så mer skidåkning ska det bli och hey, vem har sagt att en ski bum måste vara ung? Något måste man ju göra när man blir pensionär också.
Här i Squaw Valley arrangerades OS 1960. Sverige tog inga medlajer i utförsåkning men Sixten Jernberg vann guld på tremilen liksom damernas stafettlag på 3 x 5 km samt Klas Lestander i skidskytte. Ingemar Stenmark var bara fyra år gammal och det skulle dröja ytterligare 20 år innan han tog sitt första OS guld. Då arrangerades OS på den amerikanska östkusten i Lake Placid, New York där Stenmark vann både slalom och storslalom.